Vita Jungfrun

Vita jungfrun även kallad Predikar-Lena

Född 1784 var nio år gammal när hon fick sin första uppenbarelse.

Död i Svinhult 1859.

I Ydrefors utanför Vimmerby låg en ökänd suput på lur för henne en mörk aprilkväll när hon kom från ett möte.

Han hade gömt sej bakom vedstapeln på bondgården där hon bodde och hade en grov påk i handen för att misshandla henne eller rentav slå ihjäl henne. Hon räddades av att några nyväckta hade följt henne ända till gårdstunet och av att en av dem blivit pissnödig och gick avsides för att lätta sig.

I det stormiga mörkret ställde han sig bara en aln från den lurande våldsverkaren och skulle ha låtit sitt vatten rätt på honom, om inte den makat sig undan flödet, varvid ett par vedträn rasat ner och avslöjat honom.

Efter ett kort slagsmål blev han överbemannad av den pissträngde och dennes kamrater och framsläpad till Lena, som stått förskräckt på förstukvisten och lyssnat till bullret och svordomarna.

Vad skulle du med påken till din djävel? Sa en av de väckta smålänningarna och vred armen på den gripne.

Vem är han? undrade Lena.

Det är Anders Jonsson från Skeppehult, sa en kvinna,

jag känner igen han på rösten.

Och jag på lukten! sa en annan.

Nu hade också bondfolket vaknat och kommit ut med en törsticka (gnistsprakande). Den tillfångnetagande blev inknuffad i storstugan och tagen i förhör. De andras nyfrälsta tillstånd avhöll dem inte ifrån att hantera honom med osentimental hårdhänthet, de sparkade och nöp och kindpustade. Han stod med hängande och slängande huvud och tog bara emot, en kortvuxen bredskuldrad karl med svart skägg och spritstinkande nästan tandlös mun.

Han vägrade svara först, men så småningom fick de ur honom det mesta. Kanske inte för att han blev mör av misshandel, han verkade tåla vad som helst, utan för han tycktes vakna upp till ett slags raseri mot sig själv och mot dem som lockat honom till den här galenskapen.

Jag var förbannad för att hon där kom och tog brödet ur munnen på mig och mina barn, sa han.

Är du krögare? frågade Lena.

Nej, men är ett syndens redskap med sin fördömda fiol, sa de andra och snörpte på munnarna i dygdig harm.

Vareviga vecka spelar han så Satan snart kommer och tar både honom och våra ungdomar.

Till slut kröp det fram att han hade uppdragsgivare bakom sig, han ville eller vågade inte namnge någon, men eftersom de hade lovat honom inte bara en kanna brännvin, om han kunde klämma åt predikerskan, utan också syndernas förlåtelse fanns det inte så många att gissa på.

Frågan är bara om det är kyrkoherden eller komministern, sa någon

Eller båda mumlade Lena.

De överlade en stund om de skulle ge sin fånge en minnesbeta så han inte gav sig på gudfruktigt folk en annan gång..

Någon av de fromma antydde till och med att man kunde slå ihjäl karlen och sänka honom i Stormossen.

Han förförde de unga, och för en sån är det bättre om en kvarnsten hängs om hans hals, står det i skriften.

Men Lena avbröt diskussionen och befallde dem att genast släppa honom fri, så att fick gå till sitt.

Jag ska be för dig att Frälsaren dödar Syndakroppen inom dig i stället, sa hon till den häpne och bakfulla spelmannen när hon sköt ut honom genom dörren.

Predikar-Lena ( Ydrefors svar på Heliga Birgitta),

En gång när hon var här i Hällefors och predikade, kom några utsända för att gripa henne, men hon gömdes i en källare under köksgolvet. Källaren finns fortfarande kvar. Hon fick sedan sin fristad i Skeppehult. Det finns ett minnesmärke där hon hade sin enkla boning. Och en sten är uppsatt vid Svinhults kyrka

Lämna ett svar